Detta inlägg kommer handla om specialistutbildningen och är i viss mån en fortsättning av tidigare inlägg om Psykologförbundet. Ni kan läsa del 1 här och del 2 som beskriver vissa etiska och arbetsmiljömässiga utmaningar jag upplever psykologer står inför här.
Min ursprungliga tanke var att diskutera flera av de mål som Psykologförbundet beskriver i dokumentet ”Proposition om strategisk inriktning 2023-2026” såsom ökad lönespridning, flera psykologer i ledningsroll men insåg att jag inte hade tillräckligt att tillföra de frågorna som inte andra redan har belyst.
Specialistutbildningen
Specialistutbildningen är av flera anledningar intressant. Tanken är i grunden god, att man genom ackreditering av kurser skapar ett program för specialisering inom olika områden i psykologi. En sådan specialisttitel skulle i bästa fall innefatta utökad ansvar i verksamheten, en legitimitet i handledningssammanhang och ett argument för höjd lön. Det finns exempel i näraliggande länder såsom Norge och Danmark där specialistanordningen värdesätts av arbetsgivare och till synes fungerar väl.
Men det finns ett överhängande problem med utbildningen. Framför allt gäller detta specialiseringar som rör psykologisk behandling, det vill säga; Klinisk vuxenpsykologi, klinisk barn- och ungdomspsykologi, psykologisk behandling och i viss mån hälsopsykologi. Jag skulle gissa att dessa är bland de vanligaste specialiseringarna dessutom.
Vagnen framför hästen
Vi saknar i dagsläget evidens på att specialistutbildningen gör det som vi önskar att den ska göra, det vill säga göra oss till bättre psykologer. Det är självklart viktigt att komma ihåg att ”absence of evidence does not equal evidence of absence”. Men i detta fall är det till och med sannolikt att specialisering inte leder till förbättrade kliniska resultat utifrån den tillgängliga forskningen på vidareutbildning.
Det är möjligt att vissa tvivlar på detta uttalande. Den intresserade kan se de senaste översiktsartiklarna på ämnet och titta närmare på specifikt studier som mäter klientutfall. Av de många studier inkluderade är det endast ett fåtal studier som faktiskt mäter ifall man hjälper sina patienter bättre efter genomgången vidareutbildning och ännu färre gör det med en design som tillåter en att besvara frågan. Nedan ser ni några citat tagna från översiktsartiklar i området:
Beidas & Kendall, 2010 ” Generally speaking, therapist training in EBP does not currently engender improved client outcomes…"
Decker et al., 2011 ”Establishing the relationship between therapist training outcomes and client outcomes has been elusive”
Herschell et al., 2010 “However, even simpler questions remain such as…e) What is the impact of therapist training on client outcomes…?”
Vissa författare drar andra slutsatser:
Henrich et al, 2023 “In summary, studies point to the potential effectiveness of ILTs with regard to therapist competence and even client outcome.”
Rakovshik & McManus, 2010 ““…Extensive training is associated with improvement in both therapists' competence and patient outcome”
Jag och kollegor arbetar just nu på en review av samtliga studier av vidareutbildning inom psykoterapi. Det är möjligt att när vi sammanställer de slutgiltiga resultaten att vi kommer hitta en effekt av träning. Det är också möjligt att vi hittar motsatsen. Eller någon gråzon däremellan.
Hur kan jag då säga att det är sannolikt att specialisering inte leder till förbättrade kliniska resultat? Jo, därför att det är viktigt att komma ihåg att de vidareutbildningar som forskats på ofta innebär väldigt strukturerade vidareutbildningar med mycket handledning och uppföljning. Som exempel så hade vissa studier som hittade en liten effekt veckovisa uppföljningar av det lärda materialet i över ett år.
Upplägget för att bli specialistpsykolog är långt ifrån lika strukturerad där man ofta får välja kurser utifrån eget bevåg och pussla ihop dessa. Ytterligare saknas en nyckelfaktor i specialistutbildning som ingår i en del av de studier som hittat en liten effekt. Nämligen att man lär behandlaren mäta och följa upp patientens mående systematiskt genom behandlingens gång. Något som ofta kallas Routine Outcome Monitoring.
Handlar allting bara om klientutfall?!
Det är förståeligt om vissa känner sig frustrerade kring det särskilda fokus jag sätter på psykologisk behandling i allmänhet och klientutfall i synnerhet. Argumentet emot detta skulle kunna vara att specialistpsykologer kan ha särskild kompetens i psykopatologi, diagnostik, bedömning och teori kring psykologisk behandling.
Men är det verkligen så att korrekt diagnossättning är av värde för patienten om denna inte får en förbättrad effekt av diagnostiken? Forskning kring transdiagnostiska insatser visar att de ofta funkar likvärdigt till diagnosspecifika (Schaeuffele et al., 2024). På samma sätt är en teoretisk redogörelse för olika behandlingsalternativ inte till värde för en patient om de inte finns att tillgå i en resursdepraverad mottagning.
I slutändan tror jag att vårt existensberättigande som en yrkeskår vars profession ”… är den givna auktoriteten när det gäller psykologin som vetenskap och tillämpning…”1 ytterst vilar på vår förmåga att hjälpa fler människor och effektivare än andra professioner. Det är i alla fall av den anledningen jag valde psykologprogrammet framför en två-veckors kurs i KBT.
Till vems förtjänst?
Man skulle kunna hävda att specialistutbildningen som sådan förvisso inte har forskning bakom sig men att den är harmlös och ett gott sätt att skapa en tydligare karriärsväg för psykologer. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om det. Även om jag å ena sidan gärna skulle se en utveckling som i Norge där specialistrollen verkar fungera relativt bra är jag å andra sidan också varsam.
I värsta fall skulle specialistutbildningen kunna innebära ett rättfärdigande för arbetsgivare att undanhålla löneutveckling till psykologer som inte ännu är specialister likt det blivit kutym att göra för läkare2. Jag är också fundersam på om specialistutbildningen kan bli en hägring där olika aktörer, bland annat psykologförbundet, kan säga sig erbjuda framsteg och förändringar till vår kår som behöver riktiga förbättringar i arbetsmiljö och vår förmåga att hjälpa patienter.
I slutändan handlar det om patienterna, personligen har jag ett lågt intresse av att delta i utbildningar som inte kommer påverka min förmåga att hjälpa de människor jag träffar må bättre. Det gör mig ledsen att tänka på att resurser riktas mot att positionera vår yrkesgrupp och höja status på enskilda psykologer snarare än att se till att vi erbjuder bästa möjliga hjälp.
Misströsta ej, det finns hopp.
Det som möjligen är allra mest synd med specialistutbildningen är att det kanske hade gått att träna oss till bättre psykologer om vi hade gjort det på rätt sätt. Jag vill inte förmedla bilden att det inte går att bli bättre på psykologisk behandling. Trots att jag mycket väl kan ha bidragit till den bilden genom tidigare, något nedslående, inlägg om erfarenhet och kompetens/följsamhet så tycker jag att det verkar finnas en del lovande spår. Det kräver dock att vi släpper en, i min syn, föråldrad bild av hur psykoterapi fungerar och satsar istället på de spår som verkar kunna ge utdelning.
Jag kommer försöka rikta kommande inlägg till att belysa de faktorer som gör en mer eller mindre effektiv som psykolog samt vad jag tror är lovande sätt för att faktiskt kunna bli en bättre psykolog, med eller utan speciella titlar.
// Osame
Citerat från Proposition om strategisk inriktning 2023-2026
Se exempelvis den pågående strejken i Storbritannien för juniora läkare. https://www.bbc.com/news/articles/c9w4rv7yl3go