Elefanterna i rummet - Erfarenhet

Kan vi snälla prata om det här?

Detta kommer vara det första inlägget i en serie som behandlar ämnen som är mer eller mindre välkända inom psykoterapi men som inte belyses tillräckligt. Ambitionen är inte att vara provokativ eller sensationalistisk utan att försöka lyfta viktiga ämnen som vi bör diskutera. Vi börjar med erfarenhet.

Det finns få fynd inom psykoterapiforskningen som har varit lika konsekventa som det nedslående fyndet att erfarenhet inte gör att man får bättre resultat som psykolog. I detta blogginlägg går jag kort igenom vad det betyder, för oss, för våra patienter och för vår kår.

Vad menar du med att erfarenhet inte hjälper?

Oavsett hur man operationaliserar erfarenhet (exv, antal år i yrket, antal patienter man träffat etc.) verkar det inte predicera utfall i psykoterapi på gruppnivå. Låt mig säga det en gång till. Oavsett hur man operationaliserar erfarenhet verkar det inte predicera utfall i psykoterapi.

Det kan mycket väl finnas många fördelar av erfarenhet i yrket, såsom ökad självkänsla, bättre teoretisk kunskap, snabbare journalföring och koll på bästa kaffet i kaffemaskinen, men det finns nästan inget belägg för att man hjälper patienter bättre än någon annan.

Hur vet du det, det kan inte stämma?

Det finns ett par olika typer av forskningsstudier som har undersökt erfarenhet i relation till patientutfall. Den vanligaste är korrelationella designer där man enkelt frågar behandlare hur många års erfarenhet de har och sedan jämför det med hur bra deras behandlingsresultat är. Nästan aldrig har man hittat en signifikanta relationer mellan erfarenhet och resultat (Se här, här, här, här, här). Det finns enstaka undantag som visar en positiv effekt av erfarenhet men det finns likväl undantag som visar en signifikant negativ relation.

Den andra typen av design och den som är bäst lämpad för att besvara forskningsfrågan är longitudinella designer. Goldberg och kollegors berömda studie visade att behandlare i genomsnitt blev lite sämre med erfarenhet över en 7 års period. Det kom förra året en replikationsstudie utförd i Tyskland som visade ingen signifikant relation mellan erfarenhet och utfall överhuvudtaget.

Här kan det vara bra att nämna en nyansering. En minoritet av behandlarna i Goldberg studien blev faktiskt bättre med tiden. Ca 30% av behandlarna. Vad det är som särskiljer just dessa behandlare från andra har vi absolut 0 forskning kring. Bland annat verkar många forskningsfinansiärer tycka det vara en bättre investering att forska på huruvida IKBT hjälper för ytterligare en subkategori av problembilder och population än att förstå varför vissa behandlare får bättre resultat med tid och erfarenhet när de flesta stagnerar eller försämras.

En annan nyansering är att vi inte är ensamma om detta. Bland annat domare och röntgenläkare förbättras inte heller med erfarenhet.

Vad betyder det då för mig och våra patienter?

Det finns knappt en jobbannons på platsbanken eller en löneförhandling som sker utan en hänvisning till erfarenhet i yrket. Jag tror inte att dessa resultat är helt okända för de flesta men vi använder oss ändå av detta språk för det är den bilden av världen som vi fostrades in i så att säga. Det finns för mig en förljugenhet i det.

Vad betyder det för mig som behandlare? Det betyder nästan allt. Det betyder att bara köra på och hoppas att allt löser sig längre fram är att ljuga för sig själv. Möjligen är just du en av de 30% som gör något speciellt men det enda sättet att veta är att börja mäta sina patientutfall och göra det över många år. Att göra det på egen hand är möjligt. Men det är samtidigt tufft att sitta med sina egna mätningar dag ut och dag in om det inte finns ett system som bryr sig om ens ansträngningar omkring en. En bättre taktik kan vara att jobba för att vi ska bli en kår som faktiskt tar ansvar för hur det går för våra patienter och vår egen professionella utveckling.

/Osame