Detta är en fortsättning av tidigare inlägg “Psykologförbundet del 1”.
I det här inlägget kommer jag konkretisera vilka arbetsmiljöproblem som jag tycker bör prioriteras av psykologförbundet i den allvarliga situationen att nästan en av fem nyutexaminerade psykologer dagligen tänker på att lämna yrket (Scheele et al., 2021).
Många psykologer står idag inför ett dilemma där de tvingas välja att jobba på arbetsplatser där vissa eller samtliga förväntningar nedan ställs på dem.
Aktivt eller passivt hjälpa enhetschefer fuska med vårdköer för vårdgarantipengar.
Det har återkommande rapporterats om att det fuskas med vårdköer runt om i landet. 2014 i Västra Götaland, 2017 i Stockholm och 2023 i Mora. Psykologer förväntas (aktivt eller passivt) förmedla att vårdgarantin har uppfyllts för patienter som bara fått ett initialt möte och sedan får vänta upp till flera år i kö innan första riktiga behandlingstillfället.
I vissa fall erbjuds en ”psykoedukativ insats” i form av en informationsföreläsning som ett sätt att uppfylla vårdgarantin. Jag har själv varit ålagd att genomföra dessa föreläsningar inom BUP som psykologkandidat (inte minst av den anledningen att ingen legitimerad psykolog ville ha med dem att göra). Vårdnadshavare med barn som ofta mår så pass dåligt att de har suicidtankar eller självskadebeteende får sitta igenom en föreläsning om vikten av sömn, kost och motion. Dessa är faktorer som påverkar måendet, men en undervisande föreläsning kan knappast räknas som en påbörjad specialistpsykiatrisk behandling.
Det värsta med det här förfarandet är att det bara gynnar mellanledningen. Den ytterst ansvariga ledningen i form av politiker i hälso-sjukvårdsnämnden hade kanske varit mer benägna att skjuta till mer pengar om de fick en rättvisande bild av hur kötiderna i verksamheten faktiskt såg ut.
Det hjälper inte på något sätt patienterna att vårdgarantipengar går till att upprätthålla ett icke-fungerande flöde. Men slutligen, vad gör det med oss psykologer att behöva vara delaktiga i ett sådant förfarande? Vad gör det med vår etiska kompass? Med vår möjlighet att bilda förtroliga relationer med patienterna som ska leda till beteendeförändringar?
Sitta på remissmöten och aktivt leta efter alla anledningar att hålla patienter borta från mottagningen.
Detta är framför allt ett problem för specialistvården, där samtliga mötesdeltagare ofta är medvetna om att de gör sitt bästa för att avvisa så många patienter som möjligt, trots att de mycket väl skulle kunna falla inom mottagningens målgrupp. Detta förekommer också på pressade primärvårdsmottagningar där psykologer ibland får direkta instruktioner från ledningen att noggrant undersöka om det finns någon annan mottagning som skulle kunna ta emot patienten istället. Kan problemen delvis förklaras av problem med partnerrelationen? Hänvisa till familjerådgivningen. Skulle jag kunna övertyga personen att gå hem med en självhjälpsbok istället för att träffa mig? Ingen av dessa insatser är i sig fel men om de motiveras av att försöka avlasta den egna mottagningen så är det inte samma sak som att ha patientens bästa i åtanke.
Agera mot bättre vetande och erbjuda urvattnade behandlingar.
Alla psykologer har fått information om forskningsläget för evidensbaserade behandlingar, vi vet i de flesta fall vilken behandling som rekommenderas. Majoriteten av de kollegor jag har pratat med har dock inte möjlighet att genomföra den rekommenderade behandlingen. I nästan samtliga manualer rekommenderas ett spann i behandlingslängden på 15–25 sessioner när samsjuklighet och komplicerande faktorer föreligger. Många vårdmottagningar inklusive primärvård, ungdomsmottagningar, MBHV och i vissa fall även specialistpsykiatrin har ramar på långt under vad forskningen rekommenderar. Primärvården, som jag har arbetat inom, förordade 3–5 samtal för de flesta behandlingarna.
Inom företagshälsovården hamnar psykologen ofta i en position där man behöver hålla cheferna nöjda eftersom de är uppdragsgivarna. Det innebär ofta att ta ett ärende som i grunden är ett dynamiskt och organisatoriskt problem och låtsas behandla det som en individuell fråga av den enkla anledningen att man inte har mandat att arbeta på brister på organisatorisk nivå. Ta som exempel stressproblematik, relativt få individer får utbrändhetssymptom helt utan inblandning av ens miljö såsom kollegor, arbetsledning etc. Att behandla ett sådant ärende helt på en individuell basis är att agera mot bättre vetande och att urholka ens egna kompetens när ens uppgift är att upptäcka, förebygga och minimera arbetsmiljörisker1. Det finns ett fåtal psykologer som har mandat att arbeta organisatorisk och på en högre nivå men det jag beskriver ovan är situationen för majoriteten av behandlare som arbetar inom företagshälsovård.
Värderas utifrån förmågas att vara en korrekt byråkrat snarare än en god psykolog.
I samtal med kollegor om vad de upplever att ledningen värderar i deras arbete som kliniker framkommer det gång på gång att det är byråkratiska färdigheter som premieras. Detta inkluderar förmågan att skriva remisser som accepteras, korrekt dokumentation, att korrekt tillämpa KVÅ-koder som säkrar ersättning för mottagningen, att avsluta patienter snabbt inom ramarna och att hålla nere köerna. Ingen av dessa färdigheter har överhuvudtaget ett samband med att vara en god psykolog. Du kan till och med vara särskilt bra på att avsluta dina patienter genom att vara en exceptionellt dålig psykolog som har en större andel patienter som hoppar av behandling.
Konsekvenserna
Det är svårt att föreställa sig någon, som har sökt till en av de mest eftertraktade utbildningarna och studerat i 5 år för att bli psykolog, vara nöjd med en sådan arbetssituation. Denna situation bidrar knappast till en känsla av yrkesstolthet. Det är därför inte förvånande att antalet sökande till psykologprogrammet minskar samt att nyutexaminerade psykologer, nästan en av fem, dagligen överväger att lämna yrket (Scheele et al., 2021).
Vad kan egentligen ett fackförbund göra mot detta?
Ett fackförbund som är i kontakt med sina medlemmar kan inte missa att detta försiggår. Jag tycker att det vore rimligt att prioritera att våra arbetsplatser ska vara förenliga med våra yrkesetiska principer och vår skyldighet att bedriva patientsäker vård. Återkommande fusk med vårdköer, behandlingar som inte är i linje med tillgänglig forskning är saker man skulle kunna ta tag i idag.
Ett fackförbund kan använda de medel som alltid varit framgångsrika när det gäller att få fram bättre arbetsvillkor, nämligen att förhandla lokalt och centralt. Utlysa stridsåtgärder när det finns möjlighet till det och utrusta medarbetarna med den juridiska kompetensen kring vad de har möjlighet att kräva redan nu i aktuell lagstiftning. Fackförbund har en särskild roll i Sveriges arbetsrättsliga modell. Även fast den har blivit försvagad de senaste åren så finns det fortfarande utrymme att utöva påtryckningar genom bland annat stridsåtgärder och strejker när omständigheterna tillåter det. Det är just dessa åtgärder som, beskrivet i ett tidigare inlägg, lyser med sin frånvaro.
Vad som prioriteras istället
Jag kommer i del 3 ta upp de frågor som prioriteras av psykologförbundet och yrka för att de inte är i närheten lika viktiga som det ganska allvarliga läget på många verksamheter runt landet.
/Osame
Yes! Bra rutet!!
Känner ni till någon forskning på psykolgers arbetsmiljö / belastning / stressnivå och behandlingseffekt? Känns som hög face validity, särskilt utfrån ett common factors perspektiv att det finns ett samband. Svinbra att ni lyfter de hör frågorna! Jag går termin 10 och hoppas verkligen innerligt att etisk stress inte kommer vara en av mina störta bördor genom yrkeslivet.