Bra text! Mitt intryck är att det blivit mindre stigmatiserat att prata om psykisk ohälsa i dess lindriga form, men inte psykisk sjukdom. Hur många människor med schizofreni eller manodepressiv sjukdom ser vi i media?
Om att fråga efter symptom på ångest är något jag funderat på. Vilken effekt har Folkhälsomyndighetens regelbundna frågor till befolkningen om psykisk hälsa? Mår vi bra av att få höra om hur dåligt unga mår? Tveksamt. Lägg därtill hobbypsykologers idéer på sociala medier om trauma, tics, könsdysfori och man får en perfekt storm.
En reflektion när jag läste om resultaten från preventionsstudien var att de utifrån ett MCT-perspektiv inte upplevs som särskilt konstiga. Ifall ett hälsosamt psyke är utrustat med välfungerande självregleringsmekanismer för att hantera obekväma upplevelser på så riskerar sådana breda insatser att hos många störa den självregleringen. En sådan preventiv insats kan ju tänkas råka skapa ohjälpsamma metakognitioner (t ex "negativa tankemönster kan vara farliga för min hälsa" eller "det är viktigt att jag ofta känner efter kring hur jag mår psykiskt") som leder till överdriven hotmonitorering, oro/ruminering och maladaptiva copingstrategier (dvs det som i MCT benämns som cognitive attentional syndrome eller CAS) såsom det undvikande som beskrivs i texten ovan.
Spännande inlägg, och lite laddat ämne. Har länge varit pessimistisk kring preventionsprogram sen jag jobbade på BUP. Om det är svårt att motivera en ungdom vars ångest är tydligt funktionsnedsättande borde det vara betydligt svårare att motivera någon som inte har ångest än. Dessutom tycker jag idén låter väldigt optimistisk kring hur länge dessa effekter lär bestå. Många satsiga behandlingsprogram har ju tyvärr mediokra effekter när man följer upp ett antal år senare. Den typen av prevention som jag tror på handlar mer om att bygga ett samhälle och en kultur som folk mår bra av, och då är man ju snarare inne på en politisk arena än "behandlingsprogram". Men allt det här är ju argument för att preventionsprogram skulle kunna vara ineffektiva. Att se att de ibland är kontraproduktiva är ju ännu mer facinerande.
Fin förregistrerad studie på studenter där de försökte minska ångest genom att minska säkerhetsbeteenden. Funkade inte alls. De försökte rädda analysen genom att explorativt undersöka hur det gick för de stundenter som faktiskt tog och minskade säkerhetsbeteenden och fann att de hade mer ångest (!).
(Man ska nog tolka lite försiktigt då kontrollgruppen lät ganska aktiv/produktiv dock).
Den mest spännande tolkningen av sådana här kontraproduktiva effekter tycker jag är sånt som @artificiellintelligens skriver nedan, d.v.s. att folk utan psykiska problem på klinisk nivå uppvisar en annan dynamik i beteende, tankar, symptom. Att applicera kliniska modeller baserade på en klinisk population hos väsentligen friska personer kanske mest bara rör till i egentligen adaptiva beteende/tankemönster. Kan t.ex. själv tänka att mitt sätt att hantera påträngande tankar säkert skulle kunna bli till en inre tvångshandling för någon med OCD .
Bra text! Mitt intryck är att det blivit mindre stigmatiserat att prata om psykisk ohälsa i dess lindriga form, men inte psykisk sjukdom. Hur många människor med schizofreni eller manodepressiv sjukdom ser vi i media?
Om att fråga efter symptom på ångest är något jag funderat på. Vilken effekt har Folkhälsomyndighetens regelbundna frågor till befolkningen om psykisk hälsa? Mår vi bra av att få höra om hur dåligt unga mår? Tveksamt. Lägg därtill hobbypsykologers idéer på sociala medier om trauma, tics, könsdysfori och man får en perfekt storm.
Bra text på ett viktigt tema!
En reflektion när jag läste om resultaten från preventionsstudien var att de utifrån ett MCT-perspektiv inte upplevs som särskilt konstiga. Ifall ett hälsosamt psyke är utrustat med välfungerande självregleringsmekanismer för att hantera obekväma upplevelser på så riskerar sådana breda insatser att hos många störa den självregleringen. En sådan preventiv insats kan ju tänkas råka skapa ohjälpsamma metakognitioner (t ex "negativa tankemönster kan vara farliga för min hälsa" eller "det är viktigt att jag ofta känner efter kring hur jag mår psykiskt") som leder till överdriven hotmonitorering, oro/ruminering och maladaptiva copingstrategier (dvs det som i MCT benämns som cognitive attentional syndrome eller CAS) såsom det undvikande som beskrivs i texten ovan.
Spännande inlägg, och lite laddat ämne. Har länge varit pessimistisk kring preventionsprogram sen jag jobbade på BUP. Om det är svårt att motivera en ungdom vars ångest är tydligt funktionsnedsättande borde det vara betydligt svårare att motivera någon som inte har ångest än. Dessutom tycker jag idén låter väldigt optimistisk kring hur länge dessa effekter lär bestå. Många satsiga behandlingsprogram har ju tyvärr mediokra effekter när man följer upp ett antal år senare. Den typen av prevention som jag tror på handlar mer om att bygga ett samhälle och en kultur som folk mår bra av, och då är man ju snarare inne på en politisk arena än "behandlingsprogram". Men allt det här är ju argument för att preventionsprogram skulle kunna vara ineffektiva. Att se att de ibland är kontraproduktiva är ju ännu mer facinerande.
På det ämnet stötte jag på denna för ett par månader sen: https://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/16506073.2023.2237671
Fin förregistrerad studie på studenter där de försökte minska ångest genom att minska säkerhetsbeteenden. Funkade inte alls. De försökte rädda analysen genom att explorativt undersöka hur det gick för de stundenter som faktiskt tog och minskade säkerhetsbeteenden och fann att de hade mer ångest (!).
(Man ska nog tolka lite försiktigt då kontrollgruppen lät ganska aktiv/produktiv dock).
Den mest spännande tolkningen av sådana här kontraproduktiva effekter tycker jag är sånt som @artificiellintelligens skriver nedan, d.v.s. att folk utan psykiska problem på klinisk nivå uppvisar en annan dynamik i beteende, tankar, symptom. Att applicera kliniska modeller baserade på en klinisk population hos väsentligen friska personer kanske mest bara rör till i egentligen adaptiva beteende/tankemönster. Kan t.ex. själv tänka att mitt sätt att hantera påträngande tankar säkert skulle kunna bli till en inre tvångshandling för någon med OCD .