Jag hade inte tänkt skriva mer om vår tids syn på diagnoser. Sen skrev Hanna Hellquist en krönika om sin ADHD-utredning i DN som fångar in detta fenomen så perfekt att jag inte kunde låta bli.
Krönikan (“När jag får min adhd-diagnos känner jag sådan lättnad”) beskriver hennes känslor kring att få beskedet att hon blivit diagnostiserad med ADHD:
Psykologen som jag har träffat under utredningen ser att jag mår skit. Jag säger det också. När vi ska gå igenom mina testresultat så börjar hon därför med att säga att hon och läkaren har gjort samma bedömning när det gäller mig och den medicinska termen för mitt tillstånd är…. Solklar adhd. Inget snack. Jag sjunker nästan genom stolen av lättnad.
[…]
Jag har så bra självförtroende när det gäller vissa saker, men min grundinställning till mig själv är att jag är hopplös. Slarvig, karaktärslös, omättlig, flyktig, opålitlig. Svag. När jag tittar på kurvan som bildas av mina testresultat så blir jag stolt. Jag blir stolt över att barnet som var jag faktiskt gjorde så gott hon kunde, och att det var tillräckligt bra för att ta sig hit, till mitt liv i dag, min vardag, som verkligen inte är en självklarhet för folk med liknande kurvor.
Som jag varit inne på tidigare, i till exempel mina inlägg om funktionsnedsättning och trauma, så erbjuder psykiatriska diagnoser något som få andra saker verkar kunna erbjuda i just nu: botgöring.
Den danska psykologen Svend Brinkmann har skrivit om hur vi i dagens samhälle alltmer anammat ett psykiatrisk eller biomedicinskt språk för att förstå mänskligt lidande. Särskilt görs detta genom diagnoser. Han jämför detta språk mot andra sätt vi kan prata om mänskligt lidande: religiöst, existentiellt, moraliskt och politiskt. Beroende på vilket språk vi använder för att beskriva vårt lidande så får vi syn på olika sätt att fylla lidandet med mening. Synsättet präglar även vilka handlingar vi tar till för att hantera lidandet.
I ett religiöst språk kan lidande exempelvis förstås som guds straff för våra synder. Då kan lösningen till vara att be till gud om förlåtelse. I ett politiskt språk kan lidande exempelvis förstås som överklassens förtryckande av proletariatet, och lösningen ligga i att starta en revolution.
Inget av språken är bättre eller sämre än något annat i sig – utan helt enkelt olika. De har olika för- och nackdelar beroende på vem och var du är. I en miljö där religionen är förhärskande kan du bli utsatt för enormt förtryck om du bryter mot guds lagar, men kan också erbjudas en stark gemenskap och värme om du passar in.
I ett sekulärt och individualistiskt samhälle så är det svårare att få förlåtelse för sina “synder” genom religiösa, existentiella, moraliska eller politiska språk. Dessa idéer har i hög grad enligt Brinkmann i vår moderna västvärld bytts ut mot psykiatriska förklaringsmodeller. När vi i samhället alltmer anammar ett psykiatriskt språk så blir också lösningarna på vårt lidande psykiatriska.
Så när Hanna Hellquist känner sig hopplös, slarvig, opålitlig och svag så är det naturligt att hon, likt många andra, önskar en psykiatrisk utredning. Jag har självklart inget att invända mot det. Jag ifrågasätter heller verkligen inte validiteten i hennes diagnos. Det som för mig kan kännas sorgligt är den lättnad hon beskriver när hon får diagnosen ADHD, för den vittnar om den skuld hon känt tidigare. För att prata ett religiöst språk: att ha de egenskaper som vi kallar ADHD är en “synd” – och det enda sättet att få botgöring är att en psykolog eller psykiater kallar det vid sitt namn.
För det är där ett problem uppstår. ADHD är ett namn på en grupp av symtom som har en tendens att hänga samman och orsaka en signifikant funktionsnedsättning. ADHD är inte orsaken till symtomen, ADHD är namnet vi sätter på symtomen. Men, det verkar vara en högst mänsklig egenskap att förtingliga det vi sätter ett namn på. Jag tycker det är ett monumentalt misslyckande att vi som ställer diagnoser inte gjort ett bättre jobb med att förmedla att de inte är förklaringar, utan beskrivningar. Samtidigt som det såklart finns en funktion med att göra denna typ av förenklingar för individen undrar jag om den negativa effekten på gruppnivå ändå inte väger över.
Ett annat dilemma med diagnosernas makt är att de är kategoriska. Samtidigt som det finns mycket som talar för att vi människor inte passar in särskilt väl i dessa kategorier. Snarare existerar våra symtom och besvär i en dimensionell värld. Vi har mer eller mindre av olika egenskaper. Det leder till att botgöringen blir tillgänglig för de vars lidande och svårigheter råkar passa i mallen.
Om vi tänker oss att Hanna Hellquist har en syster med liknande drag men som hamnar precis under gränsen för att få en ADHD-diagnos. Om hon också känner sig hopplös, slarvig och opålitlig, vad innebär då det för henne? Borde hon fortsätta göra det? Ska hon må skit och skämmas för sina drag och egenskaper?
För det är väldigt vanligt att personer har drag av till exempel ADHD och autism. De kanske också har haft en trasslig barndom, varit mobbade, är nedstämda, dricker lite för mycket samt har diabetes. Inget av dessa faktorer är ensamt en psykiatrisk diagnos men de samverkar för att göra livet tufft och svårt. Kanske man inte klarar av att jobba eller plugga som andra. Ett annat exempel kan vara de med svag begåvning och som inte uppfyller diagnoskriterierna för intellektuell funktionsnedsättning. Om vi som samhälle och kultur upphöjer diagnoser som botgöring för våra synder kommer de personer som har flera subkliniska besvär lämnas ute i kylan.
Vidare så ser vi också hur en kultur präglad av ett psykiatriskt språk leder till en ökad efterfrågan på psykiatrisk vård. Samtidigt ser vi ingen proportionerlig ökning av psykiatrins resurser. Jag undrar vad vi gör med dagens ungdomsgeneration som i skolan, kulturen och föreningslivet fått höra om och om igen om hur det “ska ta sin psykiska ohälsa på allvar”. När de sedan gör det, genom att söka vård, så möts de av långa köer och sönderstressad personal.
I många fall är deras psykiatriska besvär av mildare grad och de får därför ofta råd till egenvård. Jag har sett flera TikToks1 där ungdomar delar med sig av det “dåliga bemötande” de fått på ungdomsmottagningen eller liknande för att de "enbart" fått rådet att typ ta promenader. Jag tror att det är en helt naturlig och rimlig reaktion på att först fått det itutat i sig att ens psykiska hälsa är superviktig, och sedan få höra att man ska hantera sin ångest/oro/nedstämdhet på egen hand med motion och andra självomhändertagande aktiviteter.
Som samhälle tror jag vi har mycket att vinna på att hitta fler sätt att bemöta mänsklig lidande än genom det psykiatriska språket. Även om vi psykologer kan casha in på den trend som nu finns så har vi också ett ansvar att normalisera och kontextualisera att må dåligt på andra sätt än genom diagnoser. Huruvida du uppfyller de nuvarande kriterierna för en diagnos bör inte avgöra huruvida du ska må skit för dina brister eller svårigheter. Vi kan och bör tillsammans skapa en annan berättelse som innebär att det är okej att ha svårt för att klara av våra nuvarande samhälleliga ideal.
/Magnus
Ja, jag är 34 år gammal och har TikTok. Sue me!
Mycket bra skrivet! Intressant perspektiv med de olika språken.
Jag jobbar i en verksamhet där majoriteten av mina patienter är barn och unga med ADHD, och jag har också fastnat i tankarna om hur snedvriden kommunikationen om diagnosen blir i och med hur den förtingligats. Såväl föräldrar som barn attribuerar många svårigheter till ADHD som om själva diagnosen vore en förklaring, på sätt som de de lärt sig av just vården.
Hur "du har svårt med X, därför har du ADHD" kan samexistera med "du har ADHD, därför har du svårt med X" trots det uppenbara cirkelresonemanget vore åtminstone lite begripligt ifall ADHD hade påvisats vara en konsekvens av en specifik neurobiologisk avvikelse, men efter ett par decennier av forskning så har det ju det hittills inte visats vara fallet. Jag kan inte skaka av mig känslan av att vi som skrå i framtiden kommer att titta tillbaka på den här tidsperioden med stor ånger över den skada vi orsakat genom vad vi sagt och vad vi utelämnat. "Monumentalt misslyckande" känns för mig helt träffsäkert.
Vill tipsa om den utmärkta artikel som Te Meerman et al. publicerade på ämnet härom månaden (https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fpsyt.2022.1055328/), om hur ADHD förtingligas genom sätten på vilka vi pratar om det (och vad vi utelämnar) i forskning, vården och övriga institutioner. De hänvisar även till nya riktlinjer i Nederländerna för psykoedukation kring ADHD (finns på engelska på https://drukendwars.nl/wp-content/uploads/2022/12/Guidelines-Psycho-educational-literature-on-ADHD-version-1.0.pdf), med användbara exempel på hur vi bör och inte bör kommunicera med patienter om deras diagnos (men som artikelförfattarna också beklagar sig över verkar ha mestadels ignorerats av psykiatrin i landet).
(För säkerhets skull vill jag påpeka att jag, likt i texten ovan, inte på något sätt menar att förringa de svårigheter och lidande som individer som diagnostiserats med ADHD upplever. Denna är verklig oavsett vad vi väljer att kalla den.)