Det är nästan lite kusligt, när jag kommit en bit in i intervjun hade jag i huvudet redan börjat författa en kommentar om att den här bloggen så ofta tagit upp teman jag tänker mycket på, och att det enda som fattas för ett nästan totalt överlapp skulle vara ett inlägg om missförstånden kring heritabilitet. Och så tar ni upp även det! Jag ser gärna ett eget inlägg om detta i mitt tycke enorma misstag inom forskningen som också spridit skadliga uppfattningar till allmänheten. T ex tycker jag att Moore & Shenk (2016, https://doi.org/10.1002/wcs.1400) för ett tydligt och pedagogiskt resonemang kring detta.
Överlag en jättebra intervju. Fint att få höra Sanne utveckla sina resonemang lite friare än i vetenskapliga artiklar, t ex om hur detta relaterar till det ökade fokuset på individen som en konsekvens av ett långsamt politiskt skifte. Magnus fråga om varför vi inte bara kan ta en stor del av dessa vårdkostnader och istället lägga på förbättra skolsystemet direkt var komiskt träffsäker.
Tack Magnus också för den viktiga frågan om hur man kan hantera när klienter kommer in med ett starkt reifierat förhållningssätt till sina diagnoser. Svårt ämne, och lite synd att Sannes svar främst handlade om hur snarare andra terapeuter själva kan uppmanas till att vara mottagliga för att ändra sitt perspektiv. Jag brottas ofta med detta och skulle kunna ha en lång diskussion om det.
Mitt generella sett att bemöta det på har varit att inte engagera mig särskilt mycket i de tankarna hos patienten, alltså vare sig acceptera/följa med in i reifikationen eller gå i clinch med den. Sokratiska frågor i MCT-stil som "om det visade sig att det gick att kontrollera huruvida du ägnar dig åt [inre process], hur mycket av dina problem skulle kvarstå? Skulle det vara skönt att kunna ta en paus? Är du villig att utforska ifall det finns ett annat att hantera tankarna?" tycker jag är hjälpsamma i att vägleda patienten till att parkera dessa tankar och våga testa en behandling, samtidigt som det också är ett respektfullt bemötande av patientens upplevelse snarare än att bli ännu ett didaktiskt moment där man dessutom kämpar i motvind då patienten får höra motsatsen av omvärlden (bl a inom vården!). Till en patient som t ex är övertygad om att det är något biologiskt fel på dem och att de behöver farmakologisk behandling för sin depression har jag tyckt att det varit hjälpsamt att ha en dialog med frågor i stil med "säg att jag plockar fram ett paket med en medicin som får dig att må bättre, på vilket sätt kan vi tänka oss att den medicinen skulle funka? [...] okej, så om vi tänker oss att den skulle att du mer sällan hamnade i såna här (t ex) negativa tankespiraler om dig själv, kan du tänka dig att testa ifall det finns något annat sätt att uppnå det på?".
Ibland räcker inte detta, och jag har då en kort diskussion om att diagnoser är beskrivningar av problem snarare än förklaringar till dem. Tycker att det har fungerat olika bra - bättre med affektiva problem, tyvärr sämre med ADHD.
Jag hör gärna era egna (eller andra läsares) tankar om hur ni tacklar här i det vardagliga kliniska arbetet. Jättesvår fråga som det säkert finns flera effektiva sätt att angripa.
Vilken klockren bokning! Den länkade artikeln av Te Meerman är nog den forskningsrelaterade text jag pratat om och försökt sprida allra mest senaste året. Ser fram emot att lyssna på intervjun.
Det är nästan lite kusligt, när jag kommit en bit in i intervjun hade jag i huvudet redan börjat författa en kommentar om att den här bloggen så ofta tagit upp teman jag tänker mycket på, och att det enda som fattas för ett nästan totalt överlapp skulle vara ett inlägg om missförstånden kring heritabilitet. Och så tar ni upp även det! Jag ser gärna ett eget inlägg om detta i mitt tycke enorma misstag inom forskningen som också spridit skadliga uppfattningar till allmänheten. T ex tycker jag att Moore & Shenk (2016, https://doi.org/10.1002/wcs.1400) för ett tydligt och pedagogiskt resonemang kring detta.
Överlag en jättebra intervju. Fint att få höra Sanne utveckla sina resonemang lite friare än i vetenskapliga artiklar, t ex om hur detta relaterar till det ökade fokuset på individen som en konsekvens av ett långsamt politiskt skifte. Magnus fråga om varför vi inte bara kan ta en stor del av dessa vårdkostnader och istället lägga på förbättra skolsystemet direkt var komiskt träffsäker.
Tack Magnus också för den viktiga frågan om hur man kan hantera när klienter kommer in med ett starkt reifierat förhållningssätt till sina diagnoser. Svårt ämne, och lite synd att Sannes svar främst handlade om hur snarare andra terapeuter själva kan uppmanas till att vara mottagliga för att ändra sitt perspektiv. Jag brottas ofta med detta och skulle kunna ha en lång diskussion om det.
Mitt generella sett att bemöta det på har varit att inte engagera mig särskilt mycket i de tankarna hos patienten, alltså vare sig acceptera/följa med in i reifikationen eller gå i clinch med den. Sokratiska frågor i MCT-stil som "om det visade sig att det gick att kontrollera huruvida du ägnar dig åt [inre process], hur mycket av dina problem skulle kvarstå? Skulle det vara skönt att kunna ta en paus? Är du villig att utforska ifall det finns ett annat att hantera tankarna?" tycker jag är hjälpsamma i att vägleda patienten till att parkera dessa tankar och våga testa en behandling, samtidigt som det också är ett respektfullt bemötande av patientens upplevelse snarare än att bli ännu ett didaktiskt moment där man dessutom kämpar i motvind då patienten får höra motsatsen av omvärlden (bl a inom vården!). Till en patient som t ex är övertygad om att det är något biologiskt fel på dem och att de behöver farmakologisk behandling för sin depression har jag tyckt att det varit hjälpsamt att ha en dialog med frågor i stil med "säg att jag plockar fram ett paket med en medicin som får dig att må bättre, på vilket sätt kan vi tänka oss att den medicinen skulle funka? [...] okej, så om vi tänker oss att den skulle att du mer sällan hamnade i såna här (t ex) negativa tankespiraler om dig själv, kan du tänka dig att testa ifall det finns något annat sätt att uppnå det på?".
Ibland räcker inte detta, och jag har då en kort diskussion om att diagnoser är beskrivningar av problem snarare än förklaringar till dem. Tycker att det har fungerat olika bra - bättre med affektiva problem, tyvärr sämre med ADHD.
Jag hör gärna era egna (eller andra läsares) tankar om hur ni tacklar här i det vardagliga kliniska arbetet. Jättesvår fråga som det säkert finns flera effektiva sätt att angripa.
Vilken klockren bokning! Den länkade artikeln av Te Meerman är nog den forskningsrelaterade text jag pratat om och försökt sprida allra mest senaste året. Ser fram emot att lyssna på intervjun.