Övervikt är ett ämne som kan skapa starka känslor. Det väcker också intressanta frågor om ansvar, politik, moral, hälsa och inte minst psykologi. För en sak är alla överens om när det gäller övervikt: att den ökar och har ökat under de senaste årtiondena. Orsaken till varför, hur stort problem det är, och vad vi ska göra åt det skiljer sig däremot stort beroende på vem du frågar. Svaren på dessa frågor beror delvis på psykologiska processer som jag ska försöka bena i.
För att vi människor ska döma en annan person för deras handling behöver vi uppleva att personen i någon mån hade kontroll över sin handling. Om en person får en hjärtattack vid ratten och kör in i en annan bil skulle de flesta av oss inte döma personen för detta. Snarare skulle vi tänka att hen tappat kontroll över sin förmåga att styra bilen, och därmed inte kan skuldbeläggas för eventuella skador hen åstadkommit. Om personen istället fullt medvetet kört sin bil in i en annan för att den andra bilen hade en dekal med rivalstadens fotbollslag på skulle vi sannolikt vilja skicka personen rakt in i fängelse (om det inte var en AIK-dekal).
Många handlingar har inte den här typen av enkla distinktioner. Vi är alla präglade av vår uppväxt, vår genetik och andra omständigheter. Så när vi ska klandra andra personer för deras handlingar, och när vi inte ska, är en luddig bedömning. Det finns väldigt sällan enkla och tydliga svar.
Jag upplever ofta en skillnad i inställning till ansvar när jag pratar med andra om övervikt. Denna skillnad dyker också upp i debatten kring den ökade prevalensen av övervikt och hur vi ska hantera den. Det är som att det pratas två olika språk och att man har svårt att nå fram till varandra. Man kan koka ner det till två olika förhållningssätt:
Moralistiskt tänkande.
Pragmatiskt tänkande.
Moralistiskt tänkande går ut på att bedöma en persons problem utifrån i vilken grad personen själv har gjort val som orsakat problemet. Om personen upplevs ha gjort “dåliga val” så behöver personen göra “bättre val” (en vanlig syn på t.ex. drogberoende). Om personen inte upplevts gjort “dåliga val” förtjänar personen vårt fulla stöd och vårdens alla resurser (tänk barn med cancer). Tankesättet grundar sig i vad som är rätt och fel.
Det pragmatiska tänkandet är mer vanligt i sjukvården. När jag träffar en patient så är inte frågan huruvida personen har gjort moraliska beslut eller inte. Frågan är vad jag kan göra för att hjälpa patienten. Finns det något jag gör som hjälper patienten är det bra, hjälper det inte är det dåligt. Pragmatism är gud. Huruvida patienten “orsakat” sitt lidande är inte relevant. Tankesättet grundar sig i vad som fungerar för att lösa ett problem.
När vi diskuterar hur vi ska minska på övervikten i samhället kan man komma till två väldigt olika svar beroende på vilken av dessa perspektiv man premierar.
Människor som är överviktiga behöver ta mer ansvar.
Vi behöver göra förändringar i samhället som leder till minskad övervikt.
Det som är intressant är att alternativ nummer ett inte har visat sig fungera alls, medan alternativ två, till viss del, gör det. Trots det så håller människor fast vid alternativ ett. De uppvisar en dramatisk brist på pragmatiskt tänkande. Det som komplicerar saker är att dessa två tankesätt ofta hänger ihop med politiska ideologier. Huruvida man företrädesvis förespråkar individens ansvar eller samhällets ansvar kommer man angripa frågan från olika håll.
Det kanske ultimata beviset på det dumma i ett överdrivet moralistiskt tänkande har dykt upp nyligen i samband med att ett flertal nya mediciner har visat sig vara väldigt lovande för att behandla övervikt och fetma. Medicinerna verkar, som jag förstår, fungera på ett liknande sätt som vid bariatrisk kirurgi (den mest framgångsrika behandlingen vi har för övervikt och fetma idag) i att de nedreglerar hungerkänslorna. Människor får en mindre aptit och äter mindre varefter de går ner i vikt. Vad kan vara problemet?
Ett exempel på “problemet” som upprepats i olika sammanhang summeras i denna tweet:
Detta är en reaktion på att den brittiska sjukvården ska börja erbjuda mediciner till patienter med obesitas, en kronisk sjukdom som ökar risken för ett flertal allvarliga hälsotillstånd så som hjärt- och kärlsjukdom och flera former av cancer. Man ifrågasätter alltså inte direkt om medicinen funkar, men tycker det skickar fel budskap. Människor som gjort “dåliga val” ska straffas och lära sig att “ta ansvar”. De som inte klarar av det, vad händer med dem? Inte ska de få den bästa möjliga sjukvård i alla fall.
Vilka psykologiska mekanismer kan det vara som ligger bakom denna typ av logik?
Inbäddat i det moralistiska tankesättet finns en idé om att allt bra som kommer till en i livet måste kosta genom hårt arbete och lidande. Vi får inte bara ha det bra hur som helst. Att övervikt och fetma till stor del har med faktorer som inte är påverkbara för enskilda individer verkar inte riktigt nå igenom den moralistiska barriären. Vi har idag kunskap om hur de drastiska förändringar i samhället som skett de senaste årtiondena samt vår genetik spelar en stor roll för vilka som blir överviktiga och inte. Trots det håller vissa fast vid en enkelspårig idé om eget ansvar.
Att varje individ är sin egen lyckas smed och själv kan styra sitt öde är utan tvekan en populär ideologi. Det är till exempel vanligt att människor som är framgångsrika ekonomiskt och yrkesmässigt i samhället stöttar detta tankesätt och arbetar emot strukturella politiska förändringar som syftar till att minska ojämlikheter. Man ser sitt egna hårda slit för att nå dit man är och tycker inte att andra ska få ta genvägar genom bidrag eller subventioner.
På samma sätt kan man tänka sig att människor som “lyckats” hålla sig normalviktiga genom vad de ser som hårt arbete blir provocerade när andra får ta “genvägar” till samma plats. Även om det inte kostar oss själva något så väcker det harm om andra får samma sak som vi fått för mindre kostnad. Vi är trots allt sociala varelser som hela tiden jämför oss med andra.
Att tänka att människor som på olika sätt “misslyckas” enligt samhällets normer själva orsakat sin olycka är lockande för många. Det står tyvärr i vägen för effektiva interventioner för att göra livet bättre för dessa grupper. Motståndet mot till exempel sprututbyte och Naloxone (en medicin som kraftigt minskar risken för överdos av opiater) kan ses i samma ljus. Insatser som minskar dödligheten för drogberoende ses genom moralistiska glasögon och döms ut då de anses “ge fel signaler”.
Det är kanske lätt att tro att jag totalt dömer ut moralistiskt tänkande. Så är inte fallet. Snarare ser jag det som att vi alla har både dessa tankesätt konstant levande inom oss. Dock behöver vi välja hur och var vi applicerar dem. Det är nämligen lätt hänt att vi faller in i moralistiskt tänkande kring frågor som väcker starka känslor. Vi ser problem i termer av rätt och fel, snarare än att fokusera på vilka konsekvenser olika handlingar skulle få. Vi navigerar med moralisk kompass, men utan karta.
Att förespråka någon slags utopisk värld där enbart logiskt tänkande och pragmatiska lösningar finns är alltså ingen väg framåt. Att vara människa är att ha starka känslor av rätt och fel, jämföra sig med andra och påverkas av samhällets normer och värderingar.
Men vi behöver den där kartan.
/Magnus