Motsättande motivationer i utbildningen av nya psykologer
Vill samhället samma saker när vi utbildar nya psykologer? Vad är det egentligen som värdesätts av olika aktörer och vad är patienternas önskan i frågan?
Man kan tänka sig dagens utbildningssystem för psykologer som bestående av olika vågskålar. I ena vågskålen finns universiteten och arbetsgivarnas intressen.
Utbildningsorganen har sina intressen, oftast fler utbildningsplatser, flera orter med psykologutbildning och framför allt att ha hög ”genomströmning” av elever. Det vill säga hög andel elever som tar examen från programmet när de väl börjat. När en elev tar examen erhåller universiteten en viss summa. Detta incitament leder såklart till att man inte vill ha svåra tentor. Man vill inte ha emotionellt belastande uppgifter som kan riskera avhopp. Om universiteten var en enbart självbevarande organisation hade de haft extremt lätta tentor med mycket stöd. Detta balanseras såklart av krav som ställs, främst från UKÄ, på utbildningens innehåll, längd, färdigheter som ska kunna visas etc.
Arbetsgivare har likväl ett intresse av att ha tillgång till många olika psykologer, om det finns ett överflöd av psykologer kommer dessa kunna konkurrera om jobben. På så sätt kanske arbetsgivarna kan välja en psykolog med lämplig erfarenhet. Men hög konkurrens leder även till att arbetstagare ställer mindre krav, oftast innebärande arbetsvillkor. Det finns såklart många faktorer som spelar roll men samtidigt är det svårt att neka till att de mest hänsynslösa arbetsmiljöerna oftast återfinns i Stockholm och Göteborg där konkurrensen är högre.
Politiken kan också sägas ha ett intresse av fler psykologer, psykisk ohälsa är ett stort och kostsamt problem och politiken vill ses satsa på detta. Dock är detta ett indirekt intresse av fler psykologer, politiken i sig har oftast inget intresse av just psykologer snarare än exempelvis samtalsterapeuter. Det är i stället tjänstemän såsom Socialstyrelsen som har stipulerat att psykologer ska ges en särskild roll i vissa arbetsplatser.
I den andra vågskålen finns redan existerande psykologers intressen. Deras intressen är oftast att bibehålla låg konkurrens om jobb och kunna ställa krav på arbetsgivare gällande arbetsvillkor, främst lön och arbetsbelastning. Det finns även ett visst intresse av goda och kompetenta yrkeskollegor, ingen vill egentligen dela titel med någon man upplever som inkompetent.
Slutligen finns även patienternas intressen. Patienter vill inte bara träffa en psykolog, de vill också träffa en duktig psykolog. De vill träffa någon som förstår deras besvär och kan hjälpa dem på ett personligt och varmt sätt. Det är möjligt att för många patienter är det värre att träffa en dålig behandlare än det är att inte träffa någon alls. I värsta fall leder dåliga behandlingar till att patienter fördjupar och befäster en upplevelse av att vara ohjälpbar.
Ibland dras sjukvården in i det antagandet genom att stämpla patienter som “terapiresistenta”, Sådana stämplingar är oftast snarare ett uttryck för behandlares egna villrådighet, särskilt då stämpeln saknar vetenskaplig validitet (Se här och här). Ytterligare agerar den som en självuppfyllande profetia som sänker både parters förväntningar på kommande behandlingar.
Vad ska vi göra åt den här situationen?
Ett första men avgörande steg är att utbildningsorganen tar sitt ansvar att screena och kvalitetssäkra psykologer under utbildning.
Vi vet från forskningen att det inte är lätt att utbilda duktiga terapeuter. Mera erfarenhet gör ingen skillnad för hur bra det går med ens klienter. Att gå på mer föreläsningar och didaktiska moment påverkar inte heller utfall. Inte ens kompetens eller kunskap i en psykoterapimetod påverkar klientutfall något nämnvärt (Se här och här). Trots detta är det endast en absolut minoritet av tiden i psykologprogrammet som går till faktisk färdighetsträning.
I de flesta psykologprogrammen runt om i landet ser färdighetsträningen ut som ungefär följande;
Grundläggande samtalsfärdigheter tidigt i programmet, man får en föreläsning där det förklaras om validering, aktivt lyssnade och rolla med motstånd. Någon gång i anslutning till detta får man rollspela dessa saker med kursare som är vänliga och uppmuntrande. Kanske krävs ett inspelat prov på att du kan genomföra aktivt lyssnande. Vilket 95 % av klassen får godkänt på.
Terminerna rullar vidare och man börjar praktiken där ens handledare sitter med och observerar ett eller två samtal som mest och ger uppmuntrande positiv generisk feedback.
Man går de kliniska kurserna och får återigen rollspela några moment med sina kursare.
Under klientarbetet träffar man sin handledare i grupp ca 1 gång i månaden. Där, till universitetens förtjänst, tittar de flesta på videoklipp av sina sessioner och man uppmuntras ta med reflektioner och funderingar man har kring sessionen och diskutera hur det går. I vissa enskilda eller unika fall så kanske man uppmanas träna på något specifikt, sällan sker en uppföljning på den färdigheten.
Slutligen tar man examen. De allra flesta tittar aldrig på video av sig själv igen, vissa går psykoterapeutprogrammet och får mera av vad man hade under kliniska kurserna på programmet.
Vart bland dessa steg finns kvalitetssäkringen? Vart under en sådan utbildning kan man försäkra sig om att psykologer examineras med adekvat förmåga att empatisera, konceptualisera, utreda och behandla på ett tillräckligt gott sätt?
Det finns som sagt många motsättande intressen i utbildandet av psykologer. Det är inte lätt att säga exakt hur varje intresse bör värderas men det är i allas intressen att patienter generellt upplever god kompetens och bemötande från psykologer i vården. Om man fortsätter utbilda utan adekvat kvalitetssäkring är det egentligen bara en tidsfråga innan förtroendet för vår yrkeskår urholkas och andra yrkeskategorier eventuellt kliver in. Resultatet av det är ytterst att patienterna kommer få lida genom minskad tillgänglighet till de riktigt duktiga behandlare som det finns i kåren.
/Osame