Barn och skärmtid

En debatt som präglas av mer känslor än fakta

Bannlys skärmarna

Ingen har nog undgått den just nu mest brinnande frågan angående barn och uppfostran, nämligen skärmtid. Nyligen gick svenska barnläkarföreningen ut och uppmuntrade Sverige att använda WHO:s rekommendationer om att barn under två år inte ska ha någon skärmtid. De tycker att Folkhälsomyndigheten ska införa dessa. Ulrika Ådén, som är ordförande för Svenska Barnläkarföreningen säger i Aftonbladet:

Vi ser att det är en folkhälsofråga. De har rekommendationer för fysisk aktivitet och då tycker vi att man ska ha det för skärmanvändning också, som inte bara påverkar motoriken utan även utvecklingen av språket, intellektuella funktioner och samspelet.

Jag kan känna en viss skepsis mot dessa riktlinjer av ett flera skäl som jag tänkte gå igenom i denna text. Samtidigt vill jag också klargöra en sak redan från början: jag är inte för skärmtid för små barn. Jag tror definitivt på att det kan påverka små barns utveckling negativt att spendera för mycket tid vid TV:n, surfplattan och telefonen. 

Anledningen till att jag är skeptisk handlar om hur säkra vi kan vara på att skärmtid är negativt för barns utveckling och hur denna säkerhet kommuniceras. Om vi går ut och säger att det är jättedåligt för små barn att titta på skärmar tycker jag vi ska ha på fötterna att det verkligen förhåller sig så. Jag är också orolig för hur riktlinjer som dessa tolkas av välmenande föräldrar. Vi bör vara försiktiga att spä på en redan orolig och ångestfylld grupp med mer förmaningar.

Några fler anledningar att jag är tveksam är att:

• Skärmtid är ett väldigt luddigt begrepp vilket gör att det kan betyda en massa olika saker. Det är troligt att en typ av skärmtid (videosamtal med mormor) har annorlunda effekt jämfört med annan (titta på en våldsam film). I studier som gjorts har man definierat skärmtid på olika sätt, vilket gör det svårt att jämföra dessa studier mellan varandra.

• Det läggs redan stort fokus på skärmtid i dagens samhällsklimat. Frågan är hur mycket fokus vi bör lägga på det jämfört med andra viktiga frågor. Självklart kan vi prata om skärmtid samtidigt som vi pratar om andra saker. Men jag tror att risken finns att fokus flyttas från sådant som kan ha större betydelse.

• De flesta studier som gjorts på skärmtid är observationsstudier. Det innebär att man har följt en grupp över tid, eller gjort en mätning vid en tidpunkt. Man har däremot inte intervenerat på något sätt, det vill säga påverkar deltagarna i studien som man gör i ett experiment. När man enbart observerar människor så är det svårt att dra slutsatser om de skillnader man upptäcker.

• Föräldrar som låter sina små barn titta på skärmar flera timmar om dagen skiljer sig antagligen systematiskt från föräldrar som inte låter sina barn göra det. Det är svårt att genom observationsstudier säga om skillnaderna i utfall (t.ex. barnens utveckling) beror på skärmtiden eller på andra skillnader mellan föräldrarna och hemmiljön (till exempel fattigdom och emotionella problem hos föräldrarna).

• Barn som har en genetisk predisposition för utvecklingsrelaterade besvär (ADHD, autism, läs- och skrivsvårigheter) kan vara mer benägna att söka sig till skärmar. Skillnader mellan barn som inte har något med skärmtid att göra få det att se ut som att skärmtid är negativt för barnets utveckling.

För att försöka få klarhet i frågan vände jag mig till de studier som WHO använt för att ta fram sina rekommendationer. De är möjliga att hitta på WHO:s hemsida för vem som helst.

Jag kommer att fokusera på tabell 1.2.3 som handlar om relationen mellan “sedentary behaviour” (vilket inkluderar skärmtid) och psykosocial hälsa, samt tabell 1.2.4 som handlar om relationen mellan “sedentary behaviour” och kognitiv utveckling. Jag har inte möjlighet att gå igenom all forskning de hänvisar till (jag har tyvärr ett liv), men ska försöka ge en någorlunda rättvis bild av den.

Skärmtid och psykosocial hälsa

Experimentella studier

I denna kategori finns enbart en randomiserad studie där man alltså slumpmässigt delat in deltagarna i olika grupper för att kunna se om den intervention man genomfört har en effekt. Redan i WHO:s bedömning av studien uppkommer problem. De ger den kategorin “Seriour risk of bias” på grund av att deltagarna i den grupp som fick interventionen inte var blindade för det, det vill säga det var uppenbart för dessa att de just den intervention som studien ville testa. Detta kan skapa förväntanseffekter som inte går att bortse ifrån. Det var också uppenbart för deltagarna vad syftet med studien var på grund av de mätningar som gjordes, vilket också kan ha påverkat resultaten. Slutligen så rapporteras inte baslinjedata i studien, det vill säga den data insamling som skedde innan interventionen genomfördes. Detta är ett problem då vi inte kan dra slutsatser om det fanns systematiska skillnader mellan grupperna innan interventionen, trots randomisering.

Skärmtid inkluderade all tid framför en skärm, vilket kunde vara TV eller dator eller något annat. Studien utfördes 2010-12 vilket förklarar att de inte nämner mobiltelefoner. Som tidigare nämnts skiljer alltså inte studien på typ av skärmtid, utan buntar ihop allt i en kategori. Det är dessutom föräldrar till barn som själva rapporterar tiden. Självrapportering har problem då människors minne är långtifrån perfekt. Det är också sannolikt att föräldrar kan underrapportera skärmtid eftersom de inte vill framstå som dåliga föräldrar.

Studien hade drygt 400 familjer som deltog vilket får sägas är relativt mycket i sammanhanget. Barnen i studien var i genomsnitt 3,5 år gamla. De delades slumpmässigt upp i två grupper där den ena gruppen fick en relativt lågintensiv intervention för att minska på skärmtiden i hemmet. Därefter mätte man skärmtid samt problembeteenden hos barnen (“aggressive behaviour” och “delinquent behaviour”). 

Man får säga att interventionen lyckades väl angående skärmtid. I kontrollgruppen så är skärmtiden relativt konstant genom studien, medan interventionsgruppen minskar sin skärmtid per dag från ca 90 minuer till ca 20 minuter.

Här kommer dock problemet med saknad baslinjedata in. Studien rapporterar nämligen skillnader mellan grupperna på problembeteenden hos barnen. Men eftersom vi inte vet hur skillnaderna såg ut innan interventionen vet vi inte hur förändringen över tid har sett ut. Skillnaderna är också relativt små.

I kontrollgruppen har föräldrarna rapporterat 3,85 poäng på “aggresive behaviour”, jämfört med interventionsgruppen rapporterat 3,35 poäng. För “delinquent behaviour” har kontrollgruppen rapporterat 3,83 poäng jämfört med interventionsgruppens 3,45 poäng. Jag har tyvärr svårt att komma åt frågeformuläret (Child behavior checklist) de använt, vilket gör det klurigt att tolka hur stor skillnad dessa siffror innebär. 

Från mitt googlande så verkar det som att skalan för “aggressive behaviour” går från 0-39, och skalan för “delinquent behaviour” från 0-25. En skillnad på 0,5 och 0,38 poäng låter alltså väldigt litet och är inte särskilt imponerande om du frågar mig.

Givet studiens tidigare nämnda problem och små skillnader tycker jag inte man kan dra för stora slutsatser av den.

Observationsstudier

I denna kategori finns totalt 21 studier. De flesta är longitudinella, de har alltså följt studiedeltagarna över tid. Av studierna så har de flesta undersökt effekten av TV-tid på psykosocial hälsa. Av studierna har

• 4 visat på negativ effekt.

• 7 visat på blandade resultat (både ingen effekt och negativ effekt).

• 6 visat på ingen effekt.

• 4 visat på blandade resultat (både ingen effekt och positiv effekt).

• 0 visat på positiv effekt.

Inget självklart svar alltså, även om det lutar mer åt en negativ effekt.

Värt att nämna är att både tvärsnittsstudierna och de longitudinella studierna bedöms ha “Seroius risk of bias”. Framför allt för bristfällig metodik i hur man mätt bland annat skärmtid och flera utfallsvariabler. Man trycker även på att bortfall av data kan ha skett på systematiska sätt. När du följer människor över tid är det vanligt att det finns underliggande faktorer som påverkar både utfallsmåttet (barnens skärmtid och emotionella problem) och sannolikheten att deltagarna svarar på forskarnas frågor. WHO bedömer själv också kvaliteten på dessa studier som “Very low”. Inte särskilt förtroendegivande alltså.

Vi kan titta på en studie som exempel. Cheng m.fl. utförde en studie i Japan där man ville undersöka hur TV-tid hos barn påverkade emotinella problem och beteendeproblem. Man frågade mammor om deras barns TV-tittande och mående vid 18 månader och 30 månader. 

De använde ett frågeformulär som mätte barnens styrkor och besvär på fem skalor: emotionella symtom, beteendeproblem, hyperaktivitet-ouppmärksamhet, relationsproblem och prosociala beteenden. 

De fann enbart en relation mellan TV-tittande och hyperaktivitet-ouppmärksamhet vid 18 månaders ålder. De testade alltså sammanlagt tio olika jämförelser (fem delskalor vid två mättillfällen), men fann enbart att en var signifikant efter att de kontrollerat för bland annat barnets födelsevikt och familjens inkomst. Även om de försökt kontrollera för så mycket som möjligt så är det också omöjligt att helt radera det som kallas confounders i en sådan här forskningsdesign. 

Återigen är det utifrån WHO:s egna forskningssammanställning svårt att dra några tydliga slutsatser. Studierna har hög bias och låg kvalitet.

Skärmtid och kognitiv utveckling

I denna kategori finns ingen experimentell studie rapporterad. 

Även i denna kategori så bedömde WHO att alla studier har en “Serious risk of bias”, samt att kvaliteten på studierna var “Very low”. Det handlar återigen om brister i hur man mätt de mest centrala variablerna i studierna och andra bias i studiernas metod. De flesta studier handlar om TV-tid.

Det handlar om 26 studier totalt där

• 12 visat på negativ effekt.

• 2 visat på blandade resultat (både ingen effekt och negativ effekt).

• 11 visat på ingen effekt.

• 1 visat på blandade resultat (positiv, ingen och negativ effekt).

• 0 visat på blandade resultat (både ingen effekt och positiv effekt).

• 0 visat på positiv effekt.

Onekligen talar det mer för negativ än positiv effekt, men det är inget solklart samband.

För att ta ett exempel på en studie som fann negativ effekt så kan vi titta på Tomopoulus m.fl. som undersökte skärmtid vid sex månader för att se hur det påverkade spåklig och kognitiv utveckling vid fjorton månader. 259 mammor och barn inkluderades i studien. Man hittade en signifikant negativ relation mellan skärmtid och både språklig och kognitiv utveckling. 

Ett par poänger är dock intressanta att lyfta med studien. Av mammorna i studien hade enbart 41% en examen från high school, 92% var invandrade och 86% hade spanska som modersmål. Går det att generalisera dessa resultat till en medelklass-förälder i Sverige?

Vidare var all data självrapporterad. Det var alltså mammorna som själva fick berätta om hur mycket skärmtid som barnet fått det senaste dygnet. Dessutom så återkommer problemet med confounders. Vi vet inte om mammorna vars barn hade mer skärmtid också skilde sig åt systematiskt på andra sätt än just skärmtiden. Även om studiens författare försökte kontrollera för sådant som mammans utbildningsnivå och depressiva symtom.

De presenterar sitt resultat såhär:

This finding can be interpreted to mean that a 50.0% increase in media exposure was associated with approximately a 0.5-point decrease in PLS-4 Total Language Score.

En ökning i skärmtid med 50% minskade alltså poängen på ett språktest med 0,5 poäng. Språktestet hade i deras sample en genomsnittlig poäng på på 97, med en standardavvikelse på 8,5. Jag därmed tolkar inte effekten som särskilt stor.

Påverkan från rekommendationer

En anledning till att jag kan vara emot den här typen av rekommendationer är att det är tveksamt vilken effekt de har. Att informera om hur farligt rökning var hade en begränsad effekt jämfört med att höja skatten, stoppa marknadsföringen, sätta äckliga bilder på paketen och förbjuda rökning på krogar.

Information leder sällan ensamt till beteendeförändringar. Skärmtid hos barn verkar till exempel hänga ihop med emotionella problem hos mamman (ofta är det mamman som är hemma med barnet i de studier som görs). Mycket skärmtid kan då vara en effekt av psykiatriska svårigheter hos föräldern snarare än brist på information. De som har svårt att hålla barnen borta från skärmarna kan behöva stöd från samhället, snarare än (vad som kan uppfattas som) moraliska pekpinnar.

Rekommendationer av det här slaget kan däremot öka oro och ångest hos föräldrar som redan kämpar för att få vardagen att gå ihop. Många är redan stressade över att sätta sitt barn framför skärmen för att få gå på toaletten i fred. Jag tycker att diskussionen om skärmtid behöver nyanseras. Skärmarna är här för att stanna. Vi behöver förhålla oss till dem på ett realistiskt sätt som blir hjälpsamt för alla inblandade.

Slutsats

Studier som gjorts på skärmtid och barns utveckling håller generellt sett låg kvalitet. Det framkommer stora brister i hur man mätt skärmtid och andra viktiga variabler i studierna. Nästan inga studier har en experimentell ansats. WHO:s egna värdering av studierna visar på att mycket mer forskning behövs för att kunna dra säkra slutsatser om att skärmtid har en negativ påverkan på barns utveckling.

Detta betyder inte att det är bra för barn att spendera en massa tid framför skärmar. Det betyder däremot att vi behöver vara försiktiga med att dra långtgående slutsatser om skärmarnas roll i våra barns liv. 

Man kan ur ett försiktighetsperspektiv tycka att det är rimligt att begränsa skärmtid tills vi vet mer. Jag kan delvis hålla med om det. Samtidigt tycker jag det är viktigt att framhålla att generella rekommendationer av det här slaget riskerar att orsaka mer stress och oro hos föräldrar som inte behöver dem, medan det är oklart om det har någon större påverkan på föräldrar som behöver dem. 

Skärmtid får mycket utrymme i debatten om barnens utveckling. Snarare än skärmtid tycker jag det är mycket viktigare att vi satsar på tidiga insatser till föräldrar med små barn som har svårigheter i sitt föräldraskap, minskar barnfattigdomen, ökar resurserna till skola och förskola samt ökar resurserna till psykiatrin (för barn och vuxna).

Jag är rädd att vi, likt barnen, lätt dras till skärmen när barnens utveckling handlar om så mycket mer.

/Magnus