Nyligen presenterades resultaten från FORTE:s vetenskapliga utlysningar, inriktade på projekt för att motverka eller förebygga psykisk ohälsa. Bland vinnarna fanns flera intressanta projekt, men vissa av dessa gjorde mig också något förvånad.
Jag vill inte kritisera någon enskild forskare eller grupp. Alla som ansöker om forskningsmedel gör det säkert med goda avsikter och arbetar hårt med ansökningen. Men det har på senaste tiden kommit ett antal projekt som jag skulle vilja kalla “hyper-tillämpade”. Dessa projekt har en väldigt specifik målgrupp med specifika omständigheter.
Som exempel har jag sett projekt som syftar till att undersöka barnmorskors etiska stress och arbetsmiljö, medan ett annat fokuserade på orsakerna bakom personliga assistenters höga sjukskrivningstal och möjligheterna för återgång till arbetet.
Min upplevelse är att dessa yrkesgrupper redan har uttryckt sina behov tydligt. Det har varit många väldigt tydliga uppmaningar från barnmorskor om att de är underbemannade och överarbetade. Arbetsledningen ger dem ofta för lite tid för återhämtning och de hinner inte att ge patienterna den vård de behöver.
Likaså har personliga assistenter ofta ansträngande arbetsvillkor med skiftarbete och nattvakenhet. Med en av de lägsta lönerna inom yrken med kollektivavtal och en arbetsmiljö som ibland kan innebära situationer som angränsar till övergrepp är det inte förvånande att många blir sjukskrivna och har svårigheter att återgå till arbetet.
Jag tror dessa problem redan är välkända och kanske kräver politiska snarare än psykologiska lösningar, som stresshantering eller mindfulnesss. Till och med att bedriva kvalitativ undersökande forskning som syftar att förstå arbetstagarnas upplevelse känns överflödigt då det redan finns många tydliga uppmaningar från arbetstagarna själva.
Man skulle här kunna ställa en bredare fråga: Är vårt system för forskningsfinansiering effektivt? En nyligen genomförd statlig utredning konstaterade att dagens system inte är adekvat för varken forskares eller finansiärers önskemål. De föreslår en ny uppdelning i grundforskning, innovationsforskning och strategisk forskning för att skapa större klarhet. Ansvarig ministers kommentar på utredningen var dock att det behövs göras en vägning av nytta och risker. Borde inte utredningen själv innehålla den önskvärda avvägningen?
De aktuella projekten jag nämnt är bara ett axplock men de har erhållit en betydande finansiering, vilket får mig att fundera över forskningens roll i vårt samhälle. Vilka frågor bör forskningen adressera, och vilka bör överlåtas till politiken? Min uppfattning är att forskningen bör sträva efter att upptäcka allmängiltiga sanningar som vi i bästa fall kan applicera på många olika situationer.
Det kommer alltid förekomma specifika problem i ett komplext samhälle. Kanske kan man börja med att först försöka lösa dessa problem med de kända faktorerna som vi vet bidrar till hälsa såsom goda arbetsvillkor och rimlig lön. Det är svårt att kringgå sådana faktorer. Kanske är det dags att omprövar hur vi fördelar resurser inom forskningsvärlden så att vi låter forskare vara forskare och politiker vara politiker.
/Osame
Håller med. Tror också det är en brist på kommunikation mellan fakulteter. Sånt som vi psykologer visste redan på 80-talet, dyker ibland upp i Läkartidningen som ett nytt forskningsfynd. Otillräcklig bakgrundsresearch från både utförare och supervisor gör att hjulet uppfinns på nytt. Hela tiden.